Distans

Jag skulle vilja få uppleva omtanke, uppskattning, godhet, kärlek och närhet. Jag försöker bejaka min lust och längtan och försöker ta reda på vad jag vill och inte vill. Jag har försökt söka mig till och umgås med människor som bekräftar bilden av mina goda sidor. Jag vill möta människor med stark närvaro, som ser mig som den jag är, något som jag tycker är viktigt i alla mänskliga möten och relationer. Vägen uppåt är så lång. Just nu är jag så söndrig, jag tvivlar på allt och är så fruktansvärt osäker. Och hur kan jag vara en förebild åt mina nästan vuxna barn?

Att känna närhet är väl en stark önskan om ärlig och tillitsfull kontakt med vänner, kollegor och närstående. När vi möts av förståelse i ett samtal ger det oss lättnad. Den andra tar oss på allvar, lyssnar utan att värdera oss. Vi kommer närmare varandra och känner oss accepterade och värdiga i mötet. Vi upplever en ömsesidig glädje och förståelse, den öppnar oss och för oss framåt. Om den andra inte tar in vad vi säger, kritiserar oss. Finns det en sorg, en obehaglig känsla av att inte nå fram utan att bara tala förbi varandra. Hoppet på tillvaron försvinner och en distans uppstår.

Jag upplever att närhet är ett väldigt brett begrepp, och att närheten till min ex partner var den viktigaste relationen jag hade i livet. Den närhet som innefattar ömhet, värme och beröring. Det var det allra störst i början, för då måste den bekräftas, med åren fanns allt ändå där. Men den måste fördelas också med närhet till barnen, så närheten till partnern grundades även på tillit att han fanns där. Äkta möten handlar väl om ärlighet, respekt, tillit och attraktion. Det allra viktigaste var närvaro, det gjorde mig levande och gav en känsla av att få vara i nuet. Kärleken har väl ingen ålder, den mognar med åren och ändrar karaktär. Livet har olika faser och olika kapitel. Jag trodde att vi med åren samlar på oss olika rikedomar och kunskap som ökar möjligheterna att leva lycklig. Vi får mer mod och blir vuxnare och kan lite på den andra.

Äkta närhet är väl att se till sina egna behov, men också andras välmående. Det är detta jag blivit så beskylld för, att jag inte sett till min partners välmående. Var jag inte nåbar och lyhörd för hans behov? Jag försökte ända till slut se honom som den fina människa han innerst inne var, även om det kändes att han inte såg mig. Energin från närheten tog väl slut i något skede, när vi stod på olika plan och försökte nå den andra. Jag försökte bemöta och bekräfta honom via små överraskningar och glädjestunder, men de uppskattades inte till slut. Han såg inte de hjärtan jag gett åt honom, alla de små saker jag gjorde för honom i hemmet. Jag var kanske inne i ett ekorrhjul och glömde att lyssna på honom och vara närvarande i samtalen. Nej, det kändes inte så. Det kändes som han inte heller lyssnade på mig och bemötte mig som den jag var, med de resurser jag hade.

Den goda relationen handlar om att kunna reda ut saker och ting med varandra så att båda känner sig nöjda. Om den ena personen inte lyssnar, utan i stället kräver att den andra skall lyda hans önskemål går det inte att reda ut något. Om det finns problem i en relation hjälper det inte att bara den ena gör sitt bästa, man kan aldrig reda ut något ensam. Det är väl grundförutsättningarna i en meningsfull relation att båda deltar. Nu hade min partner gett upp och sökte lyckan på annat håll, eftersom jag inte lydde honom i hans önskemål. Medan jag upplevde att han inte såg mig som den person jag var med de styrkor och svagheter jag bar på. Jag har försökt, det har jag verkligen och jag kände mig så glad och lycklig under sommaren. Sedan kom uppbrottet och livet blev inte som jag tänkt mig. Jag kan inte klandra mig själv mer, jag måste gå vidare.

Men nära kan plötsligt bli så långt ifrån. Närheten blev plötsligt iskall och skrämmande distans för gott. Utan förvarning blev han tyst och frånvarande, avstängd och kall, Känslomässigt död. Kärleken förbyttes mot förtvivlan. Vi kan inte nå fram till varandra. Jag har ingen aning om vad den andra innerst inne känner och tänker. Han gick sin väg och jag blev ensam kvar. Paniken växte och frågorna hopades. Vad hände? Varför? vad har jag gjort? Hur kan vi befinna oss så långt ifrån varandra på bara en minut?

Jag tror att han har svårt att ens komma nära sig själv. Jag tror att han blundar, stänger av och flyr. Jag tror att han nu byggt upp skikt på skikt av skyddsmekanismer/försvarsmekanismer för att övertyga sig själv. Det är en stor sorg att han gjort så, utan att först kunna kommunicera.

Att ha blivit sviken av en människa där alla mina känslor brann för, är som att öppna en lucka i golvet och falla ner. Kvar finns plötsligt massa undanträngd vrede och bekräftelsebehov. Plötsligt finns ingen empati kvar, utan en en öppen maktkamp. Kompromisslöshet, där tillvaron skall ordnas på den andras villkor. Konflikterna går plötsligt inte överhuvudtaget att reda ut. Han vill känna sig överordnad, ett helt nytt beteende som tydligen är någon sorts kompensation av mindervärdeskänslor. För att inte känna sig underlägsen, försöker han ta en överlägsen position i allt.

Jag har insätt att jag inte längre kan ändra på mig själv för att duga. Det kommer jag ändå inte att göra. Jag har märkt att det inte går att rubba honom en enda millimeter. Han har bestämt sig. Jag känner mig kränkt och tycker att jag har all rätt att försvara mig. Jag vill vända mitt underläge till en vinst. Jag har burit ett hopp om att nå fram i fyra och en halv månad, men han är onåbar. Jag har försökt vara tillmötesgående och anpassningsbar, men jag har inte fått något gensvar. Jag har gjort att gott mot honom, som jag hoppats på och önskar han skulle göra mot mig. Jag låtsades att allt var som förut och gav julklappar åt honom som om allt var som förr. Det kändes bra även om distansen mellan oss är så stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s