Gammaldags

”äntligen hade vi renoverat färdigt huset, den sömnlösa spädbarnstiden och de kaotiska ungdomsåren är över, jag hade blivit av med de där extra kilona, var färdig med utbildningen, lånen återbetalades med god takt… jag börjar tycka om mig själv”. Jag trodde lyckan fanns där borta någonstans. Jag levde inte i nuet, hade tankarna på framtiden och strävade dit. Längtan var livsnödvändig och kraften i den förde mig framåt och var ett enormt potensmedel.

Men när vi kommit ut ur tunneln och livet skulle börja hade han gett upp. Jag var kanske blind för det som var. Det finns så otroligt mycket att se, dofta, känna, lyssna till och beröras av – jag såg allt omkring mig men glömde honom. Stressen över allt som måste checkas av slog ut den varaktig njutningen och han lämnade mig.

Nu många månader senare har jag fått en allt mer djupare och autentisk självkännedom. Vem vill jag ha till partner, och varför. Jag känner att jag fått starkare emotionell intelligens på vad jag vill se i en partner, eller eventuell sådan. Plötsligt nöjer jag mig inte med ytliga kontakter, utan jag skulle önska att få träffa någon som skall se till att hålla ensamheten borta och kanske en att dela boendekostnader med etc. Utbudet smalnar alltså oundvikligen när jag ser mig själva i ett starkare ljus. Samtidigt som jag inser i vilken svår situation jag kommit till, blir jag fruktansvärt skrämd för min nya framtid.

Jag har säkert rört mig högre upp på behovspyramiden. Jag känner att jag så gärna skulle vilja känna samhörighet som är långt utöver det vanliga. Jag söker efter någon som det skulle kännas bra att kunna spegla mig i, som utmanar det vi aldrig tidigare känt och som ser oändligt mycket mer än ett ”pretty face”.

Idag är det söndag, men på måndagen träffade jag mina fina vänner från ”stödgruppen”, och fick höra deras versioner. Nästan samma som min, vardagen rullar på, inget blir gjort om man inte själv gör det. Samma längtan, fanns hos dem. Vår handledare nämnde något om att ”ibland behövs det också lite mod för att komma igång”.

På tisdagen träffade jag mitt blivande ex, hos barnatillsyningsmannen. Vi har ju trotts allt ännu 1½ månad ett gemensamt minderårigt barn även om andra skedet i skilsmässan precis träder i kraft. Mitt hjärta gjorde ett extra slag när jag såg honom. Känslorna, saknaden allt välde upp, men jag klarade träffen. Jag kunde möta hans blick, jag kunde prata.

Hemma fick jag inte sömn den kvällen, tankarna bara snurrade runt. ”Jag måste vara modig”. I min värld är jag gammaldags, i min värld är det mannen som inleder ”flirtarna”, även om jag vet att det inte alltid är så. I min värld har vi aldrig talat om hur man gör, jag visste inget. Jag är en total nybörjare på allt. Hur man flirtar, hur man dejtar, vad en romans är, var går gränserna och hur beter man sig. Jag hade ju aldrig behövt göra sånt, prova och blivit besviken. Jag hade ju haft honom och tagit honom för givet.

Jag har varit en ledare inom mina extrema specialgrenar. Via min enorma erfarenhet har folk lyssnat och beundrat mig. Jag har tagit ansvar och ställt upp, jag har älskat samhörigheten och växelverkan i grupper. Jag har varit stark, löst konflikter och styrt upp. Hemma har jag försökt ta initiativ, lyssna och släcka bränder. Jag känner att jag ofta varit kokerska, städerska, gårdskarl och älskare, man att jag inte dög fullt ut.

Nu skulle jag vara modig hade jag tänkt. Jag hade ju massa män jag umgicks med, mina vänner. Det fanns en speciell, han var frånskild sedan flera år tillbaka och vi var lite av tvillingsjälar kändes det som. Han var min bästa vän i mycket och vi hade så mycket tillsammans. Jag kände honom i vått och torrt. Dels litade jag väldigt på honom också och det kändes som om ålderskillnaden inte var av betydelse. Jag tog mod till mig och bjöd honom på dejt. Föreslog bio och middag eller tvärtom, jag vet ju inte hur man gör. Med darrande fingrar fick jag sent om sider nerskrivet ett WhatsUp meddelande. Jag var så nervös så jag stängde av ljudet på min telefon bara för att kunna sova bättre.

På morgonen då jag vaknade, hade jag ett missat samtal. Han hade försökt ringa och hade lämnat ett meddelande om att vi skulle ringas följande dag. Sent om sider fick jag en stund ledig och ringde upp. Med sorg i bröstet minns jag delar av vårt samtal ”han hade just inlett ett förhållande”, ”det kändes väldigt bra”, ”kan vi fortfarande vara vänner”…..min värld rasade. Varför hade jag inte gjort detta tidigare, då han ännu var ledig för en månad sedan. Enkelt, jag var inte själv färdig då, jag var inte tillräckligt modig. Det var många känslor som kom upp till ytan igen, den värsta var väl att jag inte duger för någon. Jag är bara en bra kompis med alla, duktig, trygg, sakkunnig och tar ansvar, är inte till besvär, men jag är för självständig och stark känns det som. Jag har en väldigt stark fasad, men innanför finns det ett skrutt som skulle vilja bli kramat och älskad och sedd. Livet känns bara så orättvist.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s