Åh, vad jag hatar att se alla nära och kära på fb, instagram och var än de dyker upp. Under åren är det både det ena och det andra äktenskapet som brustigt. Någondera parten har hittat en annan och fortsatt uppdatera sin status. Jag har inte tidigare egentligen tänkt så mycket på saken. Lite funderat på hur jag skall ”gilla” deras inlägg. I många fall har jag ju känt båda parterna. Den ena uppdaterar allt kring sitt nya liv med sin älskade, uppdateringarna bara strömmar in. Den andra står där ensam och gör kanske inga uppdateringar alls. Ända tills nu har jag egentligen inte brytt mig så mycket om andras liv och deras förhållanden.
När mitt ex satte in skilsmässoansökan, stannade mitt liv. När jag fick kallelse till tingsrätten några dagar efter kände jag mig som en brottsling. Visiterad för att gå efter ett papper, där en liv slogs i spillror. Har inga ord på de känslor, som snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte bara förstå att mitt äktenskap tog slut och jag blev ensam. Hela jag var i ett kaos tillstånd. Hela jag var i kaos, eftersom jag försökte förstå hur alla tänkte. Han mitt ex, som kärat ner sig i en kvinna som blivit dumpad och levt ensam i 17 år med två barn. Hans orsak till skilsmässan var ju att han inte fick närhet, kärlek och ömhet av mig. Hon närmast hungrade väl efter samma sak och kunde visa sin ömhet och omtanke. Nej, jag kunde inte förstå och ge, jag var slutkörd av alla måsten i vardagen försökte närmast överleva. Jag kunde inte ge, jag kunde inte ta emot. Jag önskade bli sedd som den kvinna jag var.
Några dagar senare mötte jag en kompis i matbutiken. Själv kände jag mig som ett darrande asplöv i den nya situationen. Kände allas blickar på mig, även om ingen tittade. Jag kände mig så blottad, så utsatt, så ensam. Snällt frågade hon mig hur jag hade det, och fyllde i att hon hade ju sätt en del på fb. Jag stor där som ett frågetecken. Jag hade ju inte satt ut något på fb. Nej, inte jag men mitt ex nya hade satt ut en ”gullig” pussbild på dem. Jag trodde jag skulle dö. Så avskyvärt, så kränkande. Så kort tid efter att han lämnat mig för henne, bara några dagar. Hur länge hade deras relation egentligen varat? Jag förstod inget. Varför måste hon få bekräftelse av sin nya relation på fb? Vi hade 23 gemensamma vänner på fb. Smart nog hade hon tagit bort mig som vän på fb. Det gick kanske en månad till och så uppdaterade mitt ex sin fb status att han är i en ”relation”. Varför måste alla nyförälskade uppdatera sina relationer på fb, varför måste de får bekräftelse där?
Jag mådde bara illa av att ha blivit lämnad. Av att måsta förklara, av alla tårar. Av att försöka vara stark inför mina barn. Jag kände mig så misslyckad, längtade efter att någon skulle krama om mig och säga att allt blir bra. Det fanns ingen sådan någon. Minuterna blev till timmar, timmarna dygn, dygnen veckor och månader.
I något skede lade jag ut följande text på fb. ”Jag har länge funderat om jag alls skulle sätta ut detta på FB, men skvaller och andras uppdateringar sprider sig oundvikligt ändå……jo, vi har separerat. XX har flyttat och lever sitt eget liv. Detta är väldigt känsligt för oss. Det har varit tungt och svårt. Vi är väldigt sköra och när man blir skjuten med en kanonkula i magen och trillat rätt högt ifrån, känns det som man nästan dött. Livet kan vara tufft ibland, men är ändå rätt kort och det är dags att stiga upp, gå vidare och plåstra om såren.
Jag är oändligt tacksam för alla som funnits nära, stöttat och hjälp, rivit upp mig när det varit som svårast, lyssnat och kramat. Ni är fantastiska. Tusen tack!
Snälla, kommentera inte i flödet. Vill du mig något skriv det som ett separat meddelande. Kram!”. Inlägget medförde många meddelanden om modigt och starkt att sätta ut texten. Men skulle skilsmässan ha varit för 20 år sedan skulle inte fb ha funnits. Det känns som om allt skulle ha varit ens lite enklare. Informationen går för snabbt, alla vet för mycket. Det skvallras och tissla. Fortfarande mår jag illa av alla nyförälskade vänner, som uppdaterar sina statusar och ständigt ”taggar” sin partner. Varje gång vrids kniven i mitt hjärta, av att någon blivit lämnad och är olycklig och ensam. varför kan inte folk öppna munnen och prata? Reda ut problem. Varför måste man lämna och fly till en annan? Det är många frågor, som jag aldrig kommer att få något svar på. Allt har två sidor och just nu ser jag bara min sida av allt. Jag försöker anpassa mig och se helheten, men längtan efter honom finns fortfarande kvar.
Nybyggnad 